Tjuren Ferdinand i folkhögskolan

Svenskfinland har kunnat stoltsera med att vara världens folkhögskoletätaste region. Inte ens i folkhögskolans hemland Danmark har det funnits fler folkhögskolor per invånare än hos oss.

Väldigt länge har dessa skolor hållit ut, anpassat sig till nya tider och nya utbildningsideologier, funnit nya ”nischer” och därmed nya kursdeltagare och elever. Flexibiliteten har varit trumfkortet.
Nu förefaller vägens ände vara nära.

Svenska folkskolans vänner överför sina fyra folkhögskolor till ett nytt utbildningsbolag för yrkesutbildning. Detta ska ske 2008. För en av skolorna kommer slutet ännu snabbare. SÖFF – Svenska Österbottens folkakademi – läggs ner redan om knappt ett år och verksamheten överflyttas till Lappfjärds folkhögskola.

Beslutet är förståeligt. SÖFF och Lappfjärd har tillsammans 70 elever och 30 anställda. Det är klart att en sådan ekvation inte går ihop.

Vi har säkerligen inte sett slutet på folkhögskolenedläggningarna i
Svenskfinland. Många av de andra skolorna kämpar med samma problem: för lite elever för mycket personal- och andra kostnader.

Folkhögskolorna får statsbidrag huvudsakligen efter hur många elevveckor de kan visa upp. När sådana inte längre kan visas upp är slutet obönhörligt. Folkhögskolornas upprätthållare kan inte pumpa in pengar hur länge som helst.
Allt detta är alltså begripligt.
Däremot är det inte trevligt.

Det utmärkande för folkhögskolorna har varit deras stora frihet att själva bestämma om sina upplägg. Ingen överordnad myndighet har sagt vad de måste undervisa i. Ingen lag tvingar någon att gå i folkhögskola. Frivilligheten har gällt såväl skolorna som eleverna.
För några decennier sedan var det mycket vanligt att riksdagsmän med arbetar- och bondebakgrund hade fått sina första samhälleliga lärospån i en folkhögskola.

För fattiga pojkar och flickor – främst på landet, men också i städerna – var folkhögskolan den enda vägen in i kunskapens värld. Det var för dem folkhögskolorna skapades i tiderna.

Ett år i folkhögskolan har kunnat fungera som en välbehövd period att stanna upp och fundera på vad man egentligen vill med sitt liv.

Under de senare åren har folkhögskolorna kunnat utgöra inkörsportar till det finländska samhället för många invandrare.

I mera än hundra år har de finlandssvenska folkhögskolorna lyckats i sin försvarsstrid mot de yttre trycken. Vi förutser inte att de alla kommer att försvinna nu på en gång. Men de kommer att minska. Ganska radikalt.

Behövs de då inte längre? Finns det inte längre ett behov av fri bildning? Är man i dag så rädd att bli efter i utvecklingen att varje dag måste ägnas åt den kompetensgivande utbildningen eller den egna yrkeskarriären?
Varje ögonblick utanför detta ekorrhjul är en risk för ens framtid.

Är det då ingen som längre vågar stiga av kapplöpningsbanan för en stund och sätta sig i gräset bredvid tjuren Ferdinand, han som föredrog doften av en blomma framför stanken av blod på arenan.

Vi tror att det finns sådana behov. Vi tror att det finns sådana personer. Men varför kommer de då inte till folkhögskolan? Är det för Ferdinand inte längre sitter i skolans äppelträdgård? Är det så att folkhögskolan i sin överlevnadskamp har såsom kameleonten börjat anta omgivningens färg?

Man har i folkhögskolorna trott att man måste likna sina konkurrenter för att överleva. Man har erbjudit allt från datakurser till hästskötsel och hoppats att eleverna därmed skulle strömma in.
Det har de inte gjort.

George Orwells Djurfarmen slutar med en scen där grisarna – som alltså tagit makten av människorna – till slut börjar umgås med just människorna. De övriga djuren tittar in genom fönstret. De vänder blicken från människa till gris och från gris till människa.
Och ser ingen skillnad.
Är det så det har gått för folkhögskolan?

Jan-Erik Wiik

Arbetarbladet 12.10.2006